Anna-Maria Andersson: "I måleriet känner jag mig trygg"

2022-05-24

Anna-Maria Andersson är inte rädd för att väcka starka reaktioner hos betraktaren. Vilken teknik hon använder sig av är mindre viktigt så länge hon får uttrycka sig genom konsten. 

Anna-Maria Andersson målar allra helst jättestort. Ända sedan hon var barn är det det som har lockat mest - hemma ritade hon alltid på väggarna och då föräldrarna inte fick stopp på det målade hennes pappa vitt i hennes rum och lät henne rita hur mycket hon ville. När det blev fullt var det bara att måla över och börja om.

 – Jag tror att det började där, med att jag inte hade några begränsningar på yta. Sedan dess har det hängt med hela livet med undantag för vissa uppehåll i perioder. 

Anna-Maria rör sig gärna mellan olika tekniker och har ingen särskild favorit. Akvarell, blyerts, tusch och spritpennor avlöser varandra mellan perioder av oljefärg. 

– Jag fick sex stycken spritpennor av min bror och blev helt besatt. Sedan var jag tvungen att beställa en av varje färg. Min sambo sa att han aldrig sett någon med så mycket pennor, men jag använder allihop.

Hur skulle du själv beskriva din konst?

– Kanske lite busig och lite provokativ. Inte så extremt, men det beror på vem du frågar. Jag gillar att göra mycket detaljer och små saker i tavlorna som man inte ser första gången man tittar på dem och jag lämnar ofta någon överraskning i tavlorna som man inte ser de första gångerna - eller de första tjugo åren. Vissa tavlor, som en vacker sommaräng, vill jag ska kännas rofyllda medan andra vill jag ska väcka en stark reaktion. Det tråkigaste är om någon ser en tavla och bara går förbi.

Flera av motiven har religiösa konnotationer och Anna-Maria är själv intresserad av religion. 

– Jag önskar att jag kunde vara religiös, det känns som att livet skulle vara lättare då. Men jag kan inte tro på något jag inte ser, jag behöver fakta. Trots att många inte är religiösa är det en av grundpelarna i samhället. Man ska veta vad som hände under Jesus tid och det är så inflätat i våra liv idag. 

På samma sätt som hon målar inreder hon sitt hem. Grundtanken är att det ska vara roligt.

– Jag mår dålig när det ser ut som att man bor i ett möbelmagasin och vill gärna vara lite motvikt till det. Folk som använder ordet ”stilrent” triggar mina tankar, de vet inte vad det betyder egentligen. Jag vill gå min egen väg och hitta min egen stil som har fått växa fram ellteftersom.

Vilken är din största drivkraft?

– Får man säga kaffe? Jag har en hjärna som aldrig stänger av, det snurrar hela tiden där inne och kommer nya idéer, jag tror att det är på gott och ont. Jag har svårt att sortera intryck och har inte filtret som andra har, det blir som ett konstant overload därinne. Ibland behöver jag gå ut i skogen eller måla för att få ur mig det där. 

När inspirationen kommer går inte att planera. 

– Jag är aldrig sugen på att måla när jag bestämt det, däremot händer det väldigt ofta att jag plötsligt känner att nu måste jag måla. Då passar det sällan. Ofta kommer det sent på kvällen och då tappar jag både tid och rum och kan sitta hela natten. Jag blir hyperfokuserad och tappar bort allting runt omkring mig. Planen är att bli en rik pensionär, börja dagen med ett glas bubbel och sedan sitta och måla.

 Periodvis har Anna-Maria levt på sin konst, nu jobbar hon deltid och håller kurser i måleri. 

– Det roligaste med att ha en kurs är att många som kommer har varit nyfikna länge inte vågat. De tror att de aldrig kommer kunna måla men sen när kursen är färdig ser de var de har gjort och är så stolta och glada över att de klarade av det. Det är väldigt roligt att se. 

För Anna-Maria är måleriet en trygghet och något hon känner att hon kan. 

– Att måla är det enda jag känner att jag kan riktigt bra, i det mesta är jag en medelmålla men i måleriet känner jag mig trygg. Jag gör fel ibland men då vet jag hur jag ska fixa det. Men ibland är det som en förbannelse, folk sätter inte samma värde på att man är duktigt på att måla som om man skulle vara duktig på att räkna matte. Vissa räknar nästan med att man ska göra det gratis och man får höra att man inte ska tro att man kan leva på det här. För mig är det ofta när självförtroendet sjunker som jag plockar fram penslarna för att bevisa för mig själv att jag kan någonting. Det är en livlina och mitt sätt att uttrycka mig, det är det absolut roligaste jag vet. 

Matilda Wirström

Hitta din originalkonst på